I tecknade serier är de brutala. De slår sina meloner. De slår dem! MED PINNAR! Se bara på melonen här ovanför. Den ser skräckslagen ut. Jag tycker så synd om den. Jag vill bara springa dit och rädda den från sitt öde. Den vet att tiden är kommer. Livet spelas säkert upp i revy på näthinnan för den. Onda människor. ONDA! Så står de där med sina leenden och hejar på medans en person (troligtvis motvilligt under grupptryck med tanke på ögonbindeln) måste plåga denna stackars stackars melon. Det känns lite som kommunismen eller som en solig dag på skolgården. Eller som i filmen Blood Diamond.

Tur att verkligheten aldrig är som i serier och film.

(Om ni vill kan ni få gissa vem som skrev inlägget. Otippat.)